Philadelphiafödde 31-åringen Kurt Vile lämnade 2008 jobbet som gitarrist i The War on Drugs och har sedan dess gett ut fyra soloskivor. Det är med årets Smoke Ring For My Halo som det verkliga genombrottet har kommit. En klassisk amerikansk låtskrivare i nedstigande led från Bruce Springsteen eller Bob Dylan, men uppväxten med skev indierock har lämnat sina spår och han räds inte för att trycka ner effektpedalerna lite extra ibland. Rockfotos Anton Lindskog träffade Kurt Vile under Malmöfestivalen.
Vi tar en promenad utanför Malmö Centralstation för att undfly ljudet från Posthusplatsen där Malmö-bandet MF/MB/ spelar. Det är samma scen som Kurt Vile och hans kompband The Violators ska gå på om lite mer än en timme. Kurt ger ett vänligt och avslappnad intryck och behåller hela tiden sitt lugn trots att tiden är knapp. Han pratar ungefär som han sjunger – lite släpigt med en tydlig amerikansk accent. Det är hans första besök i Sverige och han frågar om det är tillåtet att dricka alkohol på gatan innan han snabbt springer in i turnébussen för att hämta sig en öl.
Din nya skiva Smoke Ring For My Halo låter väldigt annorlunda jämfört med dina tidigare lo fi-inspelningar. Varför valde du att spela in i en riktig studio den här gången?
– Att spela in i en riktig studio är vad jag alltid har velat göra. Min förra skiva Childish Prodigy är inspelad i en kompis hemstudio. Så nästa logiska steg var att spela in i en riktig, professionell studio. Den här gången hade jag en ordentlig budget och en producent och därför kunde jag äntligen göra det.
Det är stor spännvidd på skivan. Från de stillsamma akustiska låtarna till de lite larmigare. Du funderade aldrig på att göra hela skivan avskalad och akustisk i stil med ”Peeping Tomboy”?
– Jag tror helt klart att jag någon gång under karriären kommer att göra en sådan skiva med bara min röst och akustisk gitarr. Kanske spela in den hemma så att det blir min egen Nebraska. Men det kommer att dröja ett tag, jag har för många idéer som jag vill prova innan dess.
Min favoritlåt från nya skivan är ”Society Is My Friend”. Kan du berätta lite om den?
– Den låten har en väldigt drone-aktig atmosfär. Jag tänkte på Sonic Youths ”The Diamond Sea” när jag skrev den, du vet det där utdragna dronepartiet mot slutet. Jag ville skapa ett liknande typ av ljud och samma atmosfär så jag använde en tolvsträngad akustisk gitarr.
Jag tänkte på en annan Sonic Youth-låt, nämligen ”Society Is a Hole”…
– Ja, det är rätt lustigt, precis efter att jag hade gjort färdigt låten kom jag på att jag nästan hade snott titeln och de två öppningsraderna från ”Society Is A Hole” och bara kastat om orden litegrann. Så det är en väldigt Sonic Youth-inspirerad låt, både medvetet och omedvetet. Samtidigt tycker jag den påminner lite om en mörk Bruce Springsteen-låt.
