Det kanske kan tyckas lite märkligt att Malmöfestivalen har placerat Lisa Miskovsky – en artist som är folklig nog att laga mat tillsammans med Plura på bästa sändningstid – på Posthusplatsen istället för Stortorget. När hon, några minuter försenad, inleder med ”Restless Heart” förefaller dock scenvalet helt logiskt. Lisa, som är ensam med endast en kompmusiker, avslutar sin sommarturné med en akustisk, avskalad spelning på Malmöfestivalen. Då är den mer avskilda Posthusplatsen, nästan helt befriad från langosförsäljare och krimskrams, en helt perfekt plats. Framför sig har hon, om inte den största publik jag har sett hittills på årets Malmöfestival, så i alla fall den mest mångfacetterade. Lisa samlar folk i alla åldrar. Snett bakom mig står en hårdsminkad, mohawk-friserad punkare och bredvid honom står en barnfamilj. Att hon har fått ett så brett genomslag är inte svårt att förstå. Sångerna, som verkar hämta all inspiration från amerikansk singer/songwriter-tradition, är tidlösa och hon uppehåller sig kring allmänmänskliga teman. Oftast handlar det om kärlek och hon återkommer ständigt till uppväxten i Umeå.
På fjolårets Violent Sky tog Miskovsky hjälp av stjärnproducenten Björn Yttling (Peter, Bjorn & John, Lykke Li med flera) som bäddade in hennes sånger i tjocka, varma keyboardmattor – något som inte var helt lyckat. Skivan är absolut inte dålig men något anonym och väl ängsligt trendkänslig för att komma från någon med så jordnära och icke-förställd framtoning som Lisa Miskovsky. När hon framför sina sånger live uppbackad av en endast en kompgitarrist, inträffar det motsatta. Nyanserna förstoras upp och med de avskalade arrangemangen blir det än mer tydligt hur starkt låtmaterial hon har. Till och med den flåshurtiga skönhetsfläcken ”Alright” låter riktigt fin i det avskalade arrangemanget. Att hon dessutom flera gånger lyckas få in sitt hockeyintresse i mellansnacket är oerhört charmerande.
