Hedmanska gården är tveklöst en av Malmöfestivalens behagligaste scener. Den kringbyggda innergården stänger ute den allmänna festivalyran och gör att man helt kan gå upp i den kultur som bjuds. Denna onsdagskväll har Hedmanska ett polskt tema – The Polish Connection, och i det ingår bl.a. två liveband. Ett av dessa är trion Kyst från Sopot i norra Polen.Kyst, som består av två polacker och en tysk, bildades för några år sedan – i Norge! Den norska kopplingen finns också i namnet – Kyst är norska för ”kust”. På kort tid har man med två skivor och spelningar på såväl SXSW i Austin som på Primavera Sound i Barcelona blivit ett av de mest uppmärksammade polska banden utomlands.
När trion, vars huvudsakliga sättning är två trummor och en gitarr (plus lite elektronik), intar scenen på Hedmanska är det lätt att förstå varför. Kyst låter inte som något annat band jag hört. Eller jo, de låter som flera andra. På samma gång. Tänk er att Fleet Foxes, Explosions in the Sky och japanska noisebandet Boredoms stängts in i samma studio och uppmanats att bygga något tillsammans. Redan första låten visar allt detta. De inleder a capella med stämsång i falsett, fyller på med bullrande marschtrummor och avslutar med svävande, larmande gitarrcrescendo.
Spelningen fortsätter på samma vis. De tre musikerna sitter i en triangel centralt på scenen med blickarna in mot scenens mitt. Publikkontakten är obefintlig och det känns närmast ironiskt att Eric Saade samtidigt uppträder på en scen 300 meter längre bort. Välrepeterad stämsång avbryts av improvisationer, gitarrlarm av trumexcesser, krypande elektroniska ljud av plötsliga crescendon. Det låter fantastiskt bra. Men samtidigt verkar man också vilja förmedla allt man bär på under den relativt korta spelningen och så fort man är på väg mot klimax så byter bandet riktning och börjar om. Det når aldrig riktigt fram till känslocentrat. Men det är också den invändning jag har – Kyst kommer vi säkert få höra mer av framöver.
Det slår mig också under spelningen hur olika människor uppfattar musik. Medan jag tycker första låtens trumlarm är stor njutning håller det äldre paret på bänkraden framför för öronen innan de efter menande blickar mot varandra lämnar sina platser för gott. Själv hade jag gärna sett såväl högre volym som en längre spelning med mer utdragna instrumentalpartier.
