Förutsättningarna är inte de bästa, det ska erkännas. Malmöfestivalens invigningsfredag infaller på vad som känns som årets första höstdag och det blåser riktigt ordentliga och kyliga vindar på Posthusplatsen när Iron & Wine kliver upp på scen. Men trots detta är det en stor skara festivalbesökare som samlats i duggregnet för att lyssna till Sam Beam och hans band.
Min första reaktion är ytlig. Den skäggige singer/songwritern och hans sjumannaorkester (räknade dem inte, men på ett ungefär) har, sedan jag såg dem live senast, genomgått en förvandling från hippies till yuppies – i varje fall rent visuellt.
Vidare då. Sam Beam, som tidigare i år spottade ur sig albumet Kiss Each Other Clean, har en av tvåtusentalets allra mest sammetslena röster – det råder ingen tvekan om den saken. Oturligt nog får vi inte ta del av den särskilt mycket just i kväll. Ganska så snart står det nämligen klart att Iron & Wine denna fredag ger oss en uppvisning i fushionjazz – en jamsession utan dess like, som för mina tankar tillbaks till min gymnasieskola och estetelevernas årliga uppträdanden. Fantastiska låtar som ”Walking Far From Home” och ”Glad Singing Man” från senaste skivan får arrangemang som inte spar på varken krut eller musikalitet. Tyvärr förlorar de också precis all sin charm någonstans på vägen. Det är långrandigt och småtråkigt. Det är som att jag och övriga besökare väntar på en karamell vi aldrig får, den förväntade känslan av magi infinner sig aldrig.
Jag står ut i ungefär femtio minuter, men när bandet totalförstör min favoritlåt från förra skivan The Shepherd’s Dog – ”House By The Sea” – genom att speeda upp tempot något oerhört ger jag upp och sätter mig i en taxi därifrån. Besvikelsen lägger sig inte på flera timmar trots att Malmökvällen bjuder upp till dans.
