Den största diskussionen på förhand inför Hultsfredsfestivalens sista dag handlade om Morrissey. Skulle han uppträda överhuvudtaget? Efter att ha först ha blivit hundbiten och sedan ställt in torsdagens spelning i Helsingborg för att han tyckte det regnade för mycket (meteorologen Morrissey kom på detta flera timmar innan – det regnade nämligen enligt uppgift inte när det var dags för spelning) var viss skepsis befogad. Och om han kom, vad skulle han då hitta på för att understryka sin status som en av popmusikens suraste gestalter?
Svaret på den sista frågan blev att BBQ-tältet fick stängas för att Morrissey enligt gamla exempel inte ville ha kött i sin närhet under sin vistelse på festivalen. Men spelning blev det i alla fall. Och dessutom på utsatt tid. Och dessutom med en Morrissey som verkade vara på gott humör och levererade en låtlista som ingen kan ifrågasätta. En dryg handfull Smithsklassiker blandades med både nytt och halvgammalt solomaterial och en cover på Lou Reeds ”Satellite Of Love”. Och Morrissey gjorde ett bra jobb. Han är fortfarande en duktig sångare med tyngd och ironi i rösten. Däremot stör jag mig emellanåt på att alldeles charmanta poplåtar kläs i en rockkostym som de inte vinner någonting på. Som om han inte längre helt litar på låtarnas inneboende kvaliteter och måste dölja eventuella brister med larm och dist. Det funkar bara sällan och är dessutom helt onödigt med t.ex. en låt som avslutande ”This Charming Man”, som väl aldrig har låtit sämre än på Hultsfred. Nästa gång hoppas jag få se Morrissey med ett mer avskalat band.
Lördagen var annars den dag som på förhand hade minst antal akter som jag satt dubbelring kring (”måste ses”) i programmet och därför blev det inte oväntat det motsatta. Jag såg nämligen ganska få hela spelningar och drev mer omkring för att hitta något som överraskade. På Red Stage hittade jag Kriget. Denna instrumentala trio har den ovanliga sättningen trummor, bas och saxofon (trakterad av Gustav Bendt från bl.a. Moneybrother och Club Killers) och deras kraftfulla experiment i trevägskorset mellan jazz, rock och noise har en energinivå som denna lördag skulle kunna stå för hela Smålands elförsörjning. Kriget stod för lördagens bästa framträdande.
Jag skulle härefter kunna skriva några ord om hypade akter som Blackbird Blackbird och Washed Out. Jag skulle kunna skriva lite om The Embassys återkomst. Men även om åtminstone Washed Out lät bra den knappa halvtimme jag var där (de båda andra lämnade jag av tristess) så tänkte jag i stället framhålla ett av de initiativ på Hultsfred det inte pratas så mycket om i media – den lilla orange scenen, som nästan uteslutande tillägnats svenska artister och för en festival som drivs av ett kommersiellt tyskt företag, sätter oväntat stort fokus på den svenska vistraditionen. Trots att publiken där ibland var väldigt fåtalig får detta ett stort rungande plus från mig och en absolut vädjan att fortsätta med detta nästa år.
Ett av alla goda exempel på framförande på den orange scenen var den teatraliska och proggiga visföreställning som Thorsten Flinck gav tillsammans med Kebnekajses gitarrist Kenny Håkansson. Jag har aldrig upplevt Flinck live tidigare och egentligen inte haft någon bestämd åsikt om honom heller. Men det räcker med en halv låt, eller t.o.m. bara försnacket, för att inse att han främst inte är en självdestruktiv alkoholist utan ett fullblodsproffs med enorm talang. Till och med när han sjunger fel och glömmer texter vänder han det till stor underhållning, trots att han egentligen inte är någon sångare och mest pratsjunger sig genom den lysande föreställningen.
Kenny Håkansson återkommer jag till. Några timmar senare spelade han elektrifierad folkmusik med Kebnekajse – ett av Sveriges såväl äldsta som bästa band. Den oerhörda rytmsektionen med trummor, slagverk och två basister som är både ogenomtränglig och svängig på samma gång. Och gitarr och violin som två framstående solister framför det. Jag såg Kebnekajse i Malmö för några månader sedan. Då hade man två timmar på sig och kunde organisera sin låtlista på ett mer logiskt sätt med nytt material följt av några äldre mästerverk. Nu blev det mest fokus på det nya – vilket är gott nog eftersom Idioten är en fantastisk skiva, men jag saknade det avslutande crescendo jag vet att de är mäktiga.
Sist på stora scenen spelade Hoffmaestro. Det är att slå in öppna dörrar att skriva om hur illa jag tycker om deras hybridmusik. För mig är det buskis. Men å andra sidan finns det fler besökare på Hultsfred än jag. Och Hoffmaestro drog en av festivalens största publikskaror. Och jag såg på håll att det ingen annanstans – inte ens nära – festades och hoppades så mycket nedanför scen som här. Hoffmaestro i sig själv kan mycket väl ha sålt några tusen biljetter och det är säkert en överlevnadsfråga för många festivaler i Sverige att boka den här typen av akt, som kan uppfattas som malplacerad i festivalens line-up. Jag har alltså egentligen inga invändningar mot bokningen, tvärtom förstår jag den mycket väl – alternativet att inte lyssna finns ju alltid där.
Den första upplagan av ”den nya” Hultsfredsfestivalen är över. Biljettförsäljningen gick inte jättebra – ca 10 500 biljetter lär ha sålts. Glädjande nog verkar Fkp Scorpios VD Folkert Koopmans obekymrad, t.o.m. ganska nöjd, över detta och säger att Hultsfredsfestivalen är ett långsiktigt projekt som inte förväntas ge vinst förrän efter några år. Dessa ord känns mycket lovande, eftersom festivalens genomförande lämnade väldigt lite i övrigt att önska. Dessutom är antalet besökare en strikt ekonomisk fråga för arrangören – ett besöksantal i årets storleksordning ger besökaren en (minst) lika bra festivalupplevelse som det tredubbla – köer och trängsel är inte den primära anledningen till att jag åker på festival. Nej, Hultsfred 2011 blev en succé genom bra organisation, ett fantastiskt fint festivalområde och en line-up som var både genomtänkt och blandad. Känslan är också att genomsnittsåldern på besökarna ökat med i storleksordningen fem år i och med ägarbytet och den nya inriktningen.
